Ett enkelt svar på den frågan är att vi idag äter fler kalorier än vi gör av med. Energimängden vi stoppar i oss måste vi också göra av med annars lagrar kroppen effektivt extraenergin som fett i kroppens fettceller. Fettcellerna sitter ihop i fettväv och är kroppens mest elestiska del och har en hög expanderingsförmåga. Kroppsfett finns överallt i kroppen men framförallt under huden och runt inre organ. Fettcellerna ska skydda kroppen, producera hormoner och framförallt vara en energireserv. Fett i rätt mängd är livsnödvändigt och vi skulle inte fungera utan fett. Det enkla svaret, att vi äter mer än vi gör av med, har dock flera orsaker som inte är lika lätta att förklara. Fetman ökar i alla samhällsklasser i Sverige men framförallt är det på underklassens magar, lår och bakar som fettet sitter. Förtidspensionärer och långtidsarbetslösa ligger i vikttoppen, medan kvinnliga tjänstemän väger minst. De som tidigare inte ens hade råd att äta sig mäta har idag problem med sjukdomar på grund av att de äter för mycket, medan de som tidigare visade sin rikedom med en ”rejäl” mage idag håller sig i trim. Hur kunde det bli så här?

Kunskapen om hur man bör äta, träna och sköta sin kropp är idag tillgänglig för alla. Vilken kvällstidning som helst innehåller kostråd och bantningskurer. Det borde alltså inte vara några problem att tillgodogöra sig kunskap om hälsa, vilket samhällsskikt man än tillhör. Trots detta måste den tydliga skillnaden bero på något. Självförtroende och ekonomin tror jag kan spela stor roll. Ett dåligt självförtroende kan leda till att man ser ner på sig själv och inte bryr sig om sin hälsa. Exempelvis röker fler låginkomsttagare trots att alla vet de skadliga effekterna av det. Dålig ekonomi kan också vara en orsak, det kostar pengar att träna på ett ”häftigt” sätt. Att låta sina barn träna i klubbar innebär ofta medlemsavgifter, skjuts till träningar och utrustningskostnader. Ett gymkort kostar mycket pengar och titta på TV är ett billigare helgnöje än att spela golf. Det måste finnas saker som inte kostar så mycket pengar och åtgärder som gör att människor inte behöver hamna i de problem som fetma ger.  

Fetma kan vara ärftligt

I början av 1900-talet visade det sig att många patienter som hade en skada på hypothalamus var feta. Djurförsök har visat att skador på hypothalmus leder till fetma. 1953 visade Kennedy i djurförsök att det fanns ett hormon som bildades i fettväven som stimulerade hypothalamus. Hormonet har senare visat sig vara leptin. Leptin bildas i fettväv och både vikt och BMI är förknippat med leptinnivån i blodet. Leptin kommer från grekiskan leptos och betyder smal (Rang, Dale & Ritter, 2001). Leptins påverkan på hypothalmus reglerar aptiten och energiförbrukningen. Receptorer för leptin finns i lungorna, musklerna, CNS, njurarna och fettvävnad. Signaltransduktionsvägarna är idag inte kända men forskning pågår och kan med all sannolikhet ge en del svar på varför vissa personer blir feta och inte andra. Höga leptinnivåer har uppmätts hos personer med mycket fett, vilket normalt ska sänka aptiten och öka energiförbrukningen. Detta tros fungera mindre bra hos feta personer på grund av leptinresistens. Det kan vara ärftligt och när forskningen är klar kan det finnas ett svar på hur denna ärftlighet fungerar. Andra ärftliga orsaker kan vara fel distrubutionen av fett, låg ämnesomsättning, dålig energiförbrukning av överflödiga kalorier, sämre lipoproteinlipasaktivitet och minskad nedbrytningshastighet av fett. 30-50 % av orsakerna till fetma tros vara ärftliga (Abrahamsson, 2001 & Rang, 2001). Tyvärr finns det ett evolutionärt problem som den moderna människan måste kämpa mot. Under lång tid av människans utveckling har evolutionen gynnat de som haft gener för bra energilagring, det var en fördel när man inte visste när man lyckades fånga mat nästa gång. Dessa gener lever kvar än idag, trots att mat inte längre är en bristvara för oss. 

Det är dock inte bara det genetiska som ärvs utan även livsstil, kostvanor och attityder. Detta arv kan vara av större betydelse. 

Fetma – en sjukdom?

Att fetma klassas som sjukdom gör att alla de som är feta är sjuka. De känner sig kanske inte sjuka, men enligt läkarna bär de på en sjukdom. Detta gör att hela problemet blir medicinskt,  därmed tar läkare och professorer över diskussionen. Personer med ett stort kunnande om sjukdomar och om fetma är en sjukdom är det naturligt att dessa ska kunna mycket om det. Fetma är så mycket mer än bara en sjukdom. Bakom fetman finns sociala, psykologiska och existentiella problem som inte kan botas med ett läkemedel. Det kan alltså vara både positivt och negativt att sjukdomsklassa ett problem. Positivt, för att vården öppnar dörrarna för dessa personer och vissa kan säkert bli hjälpta av det. Negativt, eftersom personer som inte känner sig alls sjuka blir klassade som det. Kränkande om det är så att personen trivs med sig själv och trots det klassas som sjuk. Sjukdom eller ej, så finns det mycket som kan göras för att denna ”sjukdom” inte blir en epidemi. 

Fetma – en sjukdom som kan botas och förebyggas

Vara fet är för ett fåtal följder av andra sjukdomar, medicinering eller fel på ämnesomsättningen. För den stora massan av feta är det resultatet av ett för stort kaloriintag och för lite kaloriförbrukning. Vi lagar nyttigare mat, äter mer lättprodukter, mer frukt och grönt och är mer medvetna än tidigare (Abrahamsson, 2001). Det som är problemet är inte det vi äter och dricker till lunch och middag utan allt mellan måltiderna. Glass, läsk, saft, chips, bakelser och tårtor äts mycket mer idag än för 30 år sedan. En halverad konsumtion av dessa livsmedel motsvarar en viktminskning på 17,5 kilo på ett år. Också snabbmaten som blir allt vanligare innhåller för mycket energi och fett.

Dagens portioner är också större idag än förr (Råd & Rön, 2003). Allt detta gör att personer som inte rör sig tillräckligt, sakta men säkert ökar i vikt eftersom kroppen effektivt lagrar överskottet som fett i kroppen.

Motionen är en annan viktig faktor för hur mycket vi ökar eller minskar i vikt. Den organiserade motionen ökar, de som motionerar gör det mycket och ofta medan de som inte har tid, råd eller lust motionerar mindre. Hemmet bidrar mindre till rörlighet med tvättmaskin, fjärrkontroller och bilar som gör mycket av jobbet åt oss. Att ta bilen istället för att gå eller cykla och ha ett stillasittande arbete är saker som gör att vi rör oss mindre idag än för 50 år sedan. Idag behöver vi knappast ut och jaga för att skaffa mat, dagens jagande sker på krogen efter det motsatta könet där det även tillkommer en del alkohol som också bidrar till övervikten. Eftersom all rörelse kostar energi är vardagsmotionen minst lika viktig, om inte viktigare, än att gå på ett gympapass en gång i veckan (Raustorp, 2000).

Genom att få in vardagsmotion i det dagliga livet kan hälsan öka i samma takt som överflödiga kilon minskar. Här har skolan en mycket viktig roll att fylla, genom en bra utbildning i hur man rör sig och hur man sköter sin hälsa får alla människor samma teoretiska förutsättningar att sköta om sig själva. Idrottsundervisningen i skolan har mycket liten betydelse för de som är duktiga och elitinriktade. De får sin träning på annat sätt. Trots detta har idrottslärare i alla tider premierat de duktiga och jobbat med tävlingar och utslagningar i sin undervisning. Den tiden är lyckligtvis förbi. Idrottsundervisningen är viktigast för de minst intresserade och de som börjar få problem med vikten redan i unga år. Genom att få dessa elever medvetna om sin livssituation och öka deras självförtroende så att de vågar vara med på idrottstimmarna kan vi förebygga mycket av de problem som annars kommer att dyka upp senare i livet. Det borde vara en självklarhet med utbildade idrottslärare redan från första klass eftersom tidiga och bra  erfarenheter av rörelse ökar chanserna att rörelsen består som en naturlig del resten av livet (Raustorp, 2000). Skolan kan med enkla medel och en engagerad idrottslärare vara basen för de hälsorekomendationer som idag råder – daglig fysisk aktivitet i minst 30 minuter. Dessa minuter finns på alla skolor. Det handlar bara om prioriteringar. Sedan kan frågan ställas om det är upp till skolan att se till att befolkningen mår bra. Kanske inte, men var annars kan vi garantera att alla får chansen till ett bra liv.

Trots att skolan kan göra mycket så är det i familjen den mesta maten äts. Barn måste redan tidigt lära sig vad som är bra mat och vad som är mindre bra mat. Nyttig mat måste inte heller vara mindre god.  Det kan vara svårt att få små barn att äta grönsaker, men det har visat sig att i små bitar och med positiva föräldrar så finns det inget som tyder på att mindre barn inte gillar grönsaker (TV 4, 2003). Det är också föräldrarna som måste se till att det finns bra mat hemma att välja för mellanmål etc. Det är trots allt bara ett mål mat om dagen som intas i skolan. Alla andra måltider äts vanligen hemma. 

Idag har läkemedelsindustrin och hälsokosttillverkare också sett vinsterna i feta personers problem och dåliga självförtroende. Det finns en uppsjö av både bra och helt verkningslösa tabletter att stoppa i sig för att motverka övervikt och fetma. Läkemedel som Troglitazone och Xenical, som verkar på fettförbränning respektive fettupptag, finns redan på marknaden i många länder (Rang, 2001). Det kan dock inte vara målet att bota en livsstilssjukdom med en tablett. Att fortsätta äta som tidigare, inte röra sig men bli frisk av en tablett är nog en tom utopi. I alla fall är det inte den bästa lösningen, inte ens ekonomiskt. 

Låt alla få kunskap om kost, kroppens funktion och hur mycket rörelsen betyder för hälsan. Ge alla en ärlig chans genom att bra mat inte kostar mer än dålig mat. Hjälp barnen på ett tidigt stadium att bygga upp självförtroende och rörelseglädje så kommer problemet med fetma inte längre vara en hotande världsepidemi.

Bioimpedans

Det första som ska sägas om bioimpedans är att metoden inte ska användas av gravida eller personer med hjärtfel eller pacemaker. Annars är det en säker och noggrann metod om den används rätt.

Den går ut på att man leder en mycket svag ström (som inte känns eller märks) genom kroppen. Eftersom muskler och fett har olika strömledande egenskaper kan man genom att mäta det elektriska motståndet ta reda på kroppssammansättningen. 

Principen går ut på att muskler innehåller vatten som leder ström medan fettet i fettcellerna snarare isolerar elektriskt. Det betyder också att metoden är ganska känslig för ändringar av vattenmängden i kroppen. Om du tränar hårt kommer det att öka vätskemängden i musklerna och det kan påverka. Givetvis påverkar även mat och dryck, och om man av någon anledning drar på sig vätska. Vissa tjejer och kvinnor har förmågan att samla på sig vätska under vissa delar av menscykeln. När man mäter med bioimpedans ska alla mätningar därför ske vid så lika förutsättningar som möjligt. T ex är det lämpligt att alla mätningar sker dagen efter träning och alltid före frukost. För kvinnor är det smart om det dessutom sker under en viss fas i menscykeln. Då har man de bästa förutsättningarna för bra mätresultat. Givetvis måste man också vara noga med att följa bruksanvisningen för utrustningen, och alltid ha fräscha batterier i den.

Olika typer av bioimpedansmätningar

I vetenskapliga sammanhang mäter man oftast bioimpedansen mellan två elektroder som är placerade så långt från varandra som möjligt, exempelvis vänster hand och höger fot. Då mäts det elektriska motståndet i hela kroppen och man får en verklig bild av vad kroppen består av. De kommersiellt gångbara mätutrustningarna mäter dock bara över- eller underkroppen. De bioimpedansvågar som man står på mäter bara från fot till fot genom underkroppen, och den utrustning du håller i händerna mäter bara från hand till hand genom överkroppen. Visst kan det kännas som en begränsning med en metod som endast mäter halva kroppen, men egentligen är det fullt tillräckligt för att du ska få en bild av hur kroppsfettet förändras. Den modell som mäter underkroppen tenderar att ge något högre värden hos kvinnor, än den modell som mäter överkroppen. Motsatsen gäller för män och det beror givetvis på den typiska fördelning av kroppsfettet de två könen har.