Arkiv för december, 2008

Vitaminer – ska det vara naturliga eller syntetiska?

17-12-2008 by admin

 
Text: Anki Sundin, © NGruppen

Jag får ofta frågan om naturliga kosttillskott är bättre än syntetiska eller konstgjorda. Frågeställarna avser med begreppet ”naturlig” vitaminer, mineraler och andra näringsämnen som framställts ur en naturlig källa såsom olika växtdelar. Vice versa betyder i det här sammanhanget konstgjort något som framställts på lab med olika kemikalier.

Allt är kemikalier
För att kunna närma oss frågeställningen är det först och främst viktigt att klargöra att allt är uppbyggt av kemiska ämnen. Ett schampo utan kemiska ämnen kan inte vara något schampo, ens om det påstås vara ett naturligt schampo. Vanligt vatten är som bekant uppbyggt av de kemiska ämnena väte och syre, och varje dag äter du ett helt spektrum av kemiska ämnen, även om du är en av dem som bara äter kravmärkta livsmedel utan tillsatser.
Så ”kemiska ämnen” betyder inte per definition något som är dåligt eller syntetiskt eller på annat sätt främmande för kroppen.

Om vi med kemikalier menar ämnen som är framställda på ett laboratorium av kemister, börjar vi närma oss kärnan i diskussionen. Sådana ämnen kan vi kalla för konstgjorda eller syntetiska. Dock måste inte sådana vara sämre för kroppen i alla avseenden än dem vi gärna kallar för naturliga.

Vitaminer och mineraler är bundna – lite kemi för den vardagsintresserade
Problemet vi har med vanliga, syntetiska kosttillskott är att många vitaminer och mineraler är bundna till salter eller andra molekyler som är svåra för kroppen att bryta ned. Saltdelen från ett näringsämne måste ofta spjälkas bort så att näringsämnet frigörs och kan tas upp genom tarmen. Så är fallet med det klassiska exemplet magnesium, som i de allra flesta tillskott är bundet till oxid. Kroppens förmåga att lösa upp magnesiumoxid är mycket begränsat, och därför är inte magnesiumoxid en bra källa till magnesium.

Karbonater är något bättre, men överlägsna är de så kallade organiska salterna, till exempel citrat och fumarat. (Ett organiskt salt innehåller kolföreningar, till skillnad från oorganiska salter som inte gör det – det är den enda skillnaden ur ett kemiskt perspektiv.)

Varför är inte alla tillskott organiskt bundna?
Dessvärre är de organiska salterna både stora och dyra för industrin, och användningsområdet är därmed begränsat. (Kunder vill ju sällan ta fyra tabletter om det räcker med en, och vill ogärna betala den extra kostnaden det innebär att använda en organiskt bunden mineral som källa trots det överlägsna upptaget.) Det är heller inte alltid nödvändigt att ett näringsämne binds till ett organiskt salt – många gånger räcker det med ett billigare, oorganiskt för att ge önskad effekt.

Fördelar med organiskt bundna näringsämnen
Fördelen med organiskt bundna näringsämnen är alltså att upptaget generellt blir bättre. Kalciumcitrat är mer lättlösligt än kalciumkarbonat, och skulle således vara en bättre källa till kalcium för en person som har en försämrad produktion av magsyra eller som står på syrahämmande läkemedel. Så är många gånger fallet med äldre människor, men så länge du är frisk och ung är det inga problem att tillgodogöra sig ett karbonatbundet näringsämne.

Är det någon skillnad mellan syntetiska och naturliga vitaminer?
Så länge den molekylära strukturen på ett näringsämne är exakt densamma, blir effekten också exakt densamma. Här är det på upptagsnivån som det skiljer sig. Och här avgörs frågan av hur lätt näringsämnet i fråga kan lösa upp sig, vare sig det är syntetiskt eller naturligt.

Problem med tillskott
Ett bekymmer med tillskott i ren form är att kroppens förmåga att selektera sitt upptag sätts ur spel. Om vi leker med tanken att du skulle äta flera kilo blodpudding om dagen i flera veckor, skulle kroppen kunna begränsa sitt upptag och lagring av järn om den inte behöver mer. Överskottet skulle hamna i toaletten, för att uttrycka det krasst.

Om du däremot skulle äta motsvarande mängder av järn i tillskottsform, är den selekterande förmågan inte lika självklar. Därför kan du hamna i en situation där överdosering uppkommer om du dels äter alla näringsämnen i den mängd vi behöver via livsmedel, dels tar ett tillskott. Vi kan sällan överdosera ett näringsämne om vi äter stora mängder via vanliga livsmedel, men risken för överdosering ökar drastiskt om vi tar ett rent tillskott med ett eller ett fåtal näringsämnen i stora mängder.

Några exempel ur verkligheten
Det har exempelvis förekommit att människor tagit tillskott av zink och fått brist på koppar samtidigt och tvärt om, eftersom båda dessa ämnen tävlar om samma upptagsmekanism. Då spelar det ingen roll om tillskottet av zink är syntetiskt framställt eller om det är framställt och renat från en växt.

För att ta ett annat exempel: Blutsaft är ju ett ”naturligt” tillskott av järn, men innehåller samtidigt en rad olika upptagshämmande faktorer som finns i de växter som det är framställt av. Därmed är inget negativt sagt om just detta tillskott – på många sätt är det bättre än ett tillskott av oorganiskt järn, eftersom det exempelvis inte tenderar att ge samma magbesvärligt som många tabletter med järn. Dessutom har generellt sett flytande tillskott en bättre upptagsgrad än tillskott i tablettform. Dock är det alltså inte sagt att ett naturligt preparat alla gånger måste vara överlägset ett som vi betraktar som syntetiskt.

Tillskott aldrig en enkel historia
Så det här med tillskott är ingen enkel historia. Från fall till fall måste vi titta på vilken form av näringsämnet i fråga som tillskottet innehåller. Om tillskottet sedan är ett extrakt av växter och innehåller även andra ämnen, blir bedömningen genast ännu svårare, eftersom interaktionen mellan både kända och okända ämnen i de koncentrationer det kan bli fråga om kan ge högst oönskade bieffekter. Så var ju fallet med Cuur, extraktet av grönt te som marknadsfördes som ett viktminskningspreparat men som i de koncentrationer som var aktuella gav orsakade leverskador hos flera personer.

Grönt te är nyttigt att dricka, men i mycket koncentrerad form kan det bli skadligt, trots att grönt te är ”naturligt”. Det gäller även kanel, som i råttförsök också har visat sig kunna ge leverskador. Därmed är inte sagt att kanelbullar eller kanel på gröten är skadligt för oss, även om det var det som media spann vidare på när den tiden begav sig…

Naturliga tillskott kan vara farliga i stora mängder
Så, slutsatsen är alltså att även naturliga tillskott kan bli skadliga vid överdosering, precis som syntetiska. Tumregeln är att du behöver veta vilka näringsämnen du eventuellt har ett för lågt intag av innan du börjar leta i tillskottshyllorna efter vitaminer och mineraler. Om du tar ett tillskott av något du redan äter tillräckligt av, kan överskottet ge oönskade effekter, vare sig det är naturligt eller syntetiskt framställt.

Till sist – se upp för luddiga påståenden
Luddiga påståenden såsom ”Innehåller inga kemikalier”, eller ”Innehåller bara naturliga ämnen” har ingen förankring i lagstiftningen. De behöver inte betyda det vi vill eller med sunt förnuft föreställer oss att det skulle betyda. Läs alltid innehållsförteckningen på produkter om du vill veta vad de faktiskt innehåller.

Kategori: Artiklar från Anki Sundin/Ngruppen | Inga kommentarer »

Kvinnor och män – “same same but different”…

10-12-2008 by admin

Artikel från Anki Sundin N-Gruppen

Det är skillnad mellan män och kvinnor. I kost- och träningssammanhang är det viktigt att känna till några av de mest grundläggande skillnaderna för att kunna prestera optimalt.

Naturen är hård, men orättvis…

Att män av naturen har lättare att träna upp sin fysiska styrka än kvinnor är bara ett av alla exempel på hur orättvis naturen kan vara ibland. Just den förutsättningen är givetvis starkt kopplad till vår inre hormonmiljö, våra gener och vår muskelfibersammansättning. Till hundra procent kan vi inte styra dessa egenskaper, men bevisligen är det lönt att äta och träna på ett särskilt sätt för att bli riktigt stark. Med mat, träning, sömn och återhämtning kan vi nämligen i stor utsträckning påverka såväl hormonmiljö som gener och muskelfibersammansättning. Alla vet att vi behöver äta mycket, träna hårt och sova länge för att bli starka. Men sedan fungerar inte alltid män och kvinnor på samma sätt.

Glykogen och fettsyror – inte lika viktigt för alla!
Män tenderar att använda mer glykogen, alltså den lagrade formen av blodsocker, som energikälla vid träning. Kvinnor använder i större utsträckning fettsyror, som finns lagrade i musklerna. Därför är den klassiska kolhydratladdningen inför en uthållighetstävling effektivare hos män än kvinnor. Även inom styrketräning är det sannolikt att män får bra resultat av att äta mängder av kolhydrater. Men om män behöver ganska mycket kolhydrater i samband med träningen, tjänar kvinnor å andra sidan på att vara extra noga med sitt intag av fett. Det ställer i sin tur krav på kosten. Undersökningar har visat att kvinnor som av något skäl äter för lite fett efter ett pass behöver runt 48 timmar på sig att återhämta sig innan hon kan träna lika hårt igen.

 

Olika träningsupplägg bäst
Inte heller när det gäller träningen kan vi bete oss likadant. Män kan få mycket bra styrkeresultat av att köra relativt tunga, korta set. Det beror på att män är begåvade med en aning fler typ 2x-muskelfibrer. Naturligtvis finns det kvinnor som presterar mycket bra resultat genom den sortens basupplägg på sin träning, men många gånger kan det löna sig att lägga in lite längre set för en kvinna. Att träna damer och herrar enligt samma träningsprogram kan därför visa sig vara hämmande för den kvinnliga delen av träningslaget; oftast är nämligen träningen utprovad på män.

Så vad lär vi oss?

I princip är det enkelt; män får i allmänhet bra resultat av att äta rikligt med kolhydrater i samband med ett krävande pass eller tävling, och behöver framför allt lägga fokus på korta, tunga set. Kvinnor behöver vara noga med att äta fett i rätt mängd i samband med träning, och kan med fördel ligga en aning högre i repsantal än sin manliga träningspartner.

 

Kategori: Artiklar från Anki Sundin/Ngruppen | Inga kommentarer »

Skillnaderna mellan smör och margarin

10-12-2008 by admin

Text: Mela Pettersson, © NGruppen

Ibland hör vi att smör är bättre än margarin. Och med dagens fettdebatt, där allehanda aktörer får utrymme att ventilera sina åsikter, så kan man lätt få känslan av att allt fett är bra att äta – och att vi egentligen borde basera vår kost på fett. Men är det verkligen så? Och hur ska vi välja?

Skillnaden mellan smör och margarin
Smör är en mejeriprodukt som består av ca 80 procent mjölkfett, andra mjölkämnen samt vatten. Det som lagstiftningsmässigt styr vad som får kallas smör är vattenhalten, som inte får överstiga 16 procent. Smör kärnas från grädde. För att få mer smak tillsätts mjölksyrakulturer och salt. Smör innehåller kolesterol samt transfettsyror från kons egen ämnesomsättning.

Margarin består av en emulsion (blandning) av vatten i olja. Margarin tillverkas oftast av vegetabiliskt fett; rapsolja, sojaolja och solrosolja (men även av palmolja och kokosfett). Vissa margarinsorter innehåller animaliska fetter, som smörfett, ister, talg och härdad fiskolja. Genom att variera råvaran, förhållandet mellan fast och flytande fett samt tillverkningsprocess kan man framställa margarin med olika egenskaper. Fetthalten varierar mellan 35 och 80 %. Margarin innehåller, förutom själva råvaran, även diverse tillsatser som emulgeringsmedel, stärkelse och konserveringsmedel.

Smörgåsmargarin kallas ibland felaktigt för smör. Smörgåsmargarin består av en speciell blandning av fetter för att kunna vara bredbart i kylt skick och i rumstemperatur.

Fettet i smör och margarin
Smör innehåller i särklass mest mättade fettsyror och minst fleromättade – vilket innebär att det är det mest stabila fettet. Rapsolja innehåller högst andel fleromättade fettsyror, och både raps och olivolja innehåller en stor andel enkelomättade fettsyror. Margarinerna på marknaden innehåller en blandning av mättade och omättade fettsyror, ungefär 40 procent mättat fett, 40 procent enkelomättat och 20 procent fleromättat.

Steka i smör eller margarin?
När man hettar upp fett händer en rad saker. Fleromättade fettsyror tål inte höga temperaturer särskilt bra och passar därför bäst att använda kalla. Enkelomättade fettsyror tål höga temperaturer bättre – om du steker på relativt låg temperatur (upp till 180 grader) går det bra att använda till exempel rapsolja eller olivolja.

Smör tål hög värme och är inte så känslig för oxidering. Margarinerna tål också värme relativt bra, men bäst att steka i är smör. De livsmedel du steker (kött, fisk, kyckling) tar heller inte upp särskilt mycket fett – om de inte har väldigt låg fetthalt i sig. Självklart tar panerade livsmedel upp mer fett, liksom t.ex. potatis.

Inte nyttigt att steka för mycket
Stekningen i sig är dock inte speciellt nyttig, då det i denna process bildas nitrosaminer – en grupp kemiskt besläktade, kväveinnehållande föreningar som i djurförsök har visat sig ha cancerframkallande effekter.

Vad ska ligga på smörgåsen?
På smörgåsen, om du vill ha något på den: Bregott. Bregott innehåller grädde, vatten, rapsolja, salt, mjölksyrakultur, vitamin A och D. Bregott räknas som margarin eftersom det innehåller rapsolja.

Om vi tittar på ett av de andra margarinerna på marknaden, Lätt och lagom, då får vi en längre lista på ingredienser: Vatten, rapsolja, vegetabiliskt fett, kärnmjölk, modifierad stärkelse, smörolja, mjölksyrakultur, koksalt 1,2%, emulgeringsmedel E471 av veg fett, surhetsreglerande medel (mjölksyra, natriumcitrat, citronsyra), konserveringsmedel E202, arom, vitamin A och D. Du som av något skäl vill undvika tillsatser av olika slag bör därför se upp med vissa smörgåsmargarin.

 

Välj fett smart
Slutligen ett allmänt råd om fett: Låt huvuddelen av fettet i din kost komma från livsmedel som vetenskapen är överens om är nyttiga: fet fisk, avokado, nötter och olja. Det finns ingen anledning att äta en kost med väldigt låg fetthalt – för fett är livsnödvändigt för dig. Om du ska steka; använd smör

Kategori: Artiklar från Anki Sundin/Ngruppen | Inga kommentarer »

Stress, aptitreglering och ämnesomsättning

10-12-2008 by admin

Text: Anki Sundin, © NGruppen

I Aftonbladets artikel Stressade äter mer socker, kunde vi läsa att stressade personer har en tendens att äta mer socker.

Normalviktiga tycks dock oftare bli mer ointresserade av mat, medan överviktiga har rapporterats uppfatta mat som godare under stressiga perioder.

Stressen påverkar hjärnan
Stressen påverkar i högsta grad hjärnan och de aptitregleringssignaler som styr vårt ätande. Om du är stressad hjälper det inte att ”koppla av” – stress bör betraktas som ett sjukligt tillstånd och många behöver kliniskt stöd för att ta sig ur sin stress. Det finns också duktiga stressterapeuter vars behandlingsprogram många gånger är ovärderliga för en stressad person.

Kortisol – ett kraftigt stresshormon
I artikeln nämns också kortisol, ett av våra kraftigaste stresshormon. Det är även ett vakenhetshormon och vid stress insöndras så mycket kortisol att det stör sömnmönstret. Sömnbrist försämrar också insulinkänsligheten, vilket i sin tur bidrar till att stress stör ämnesomsättningen.

Kortisol är även kopplat till en ökad inlagring av bukfett.
Du kan läsa mer om socker och dess effekter på kroppen i boken Sockerberoende – söt fantasi eller bitter verklighet, som du kan beställa mot faktura direkt från NGruppen via e-post info@ngruppen.se.

Kategori: Artiklar från Anki Sundin/Ngruppen | Inga kommentarer »

Från alfa till omega – om fettsyror

10-12-2008 by admin

 Text: Johan Hurtigh, © NGruppen

De mest välkända fleromättade fettsyrorna är omega 3-fettsyrorna, framför allt EPA och DHA från fisk, som kopplats till en rad positiva hälsoeffekter. Utöver att spela en viktig roll i hjärnans utveckling och funktion har EPA och DHA visat sig minska risken för hjärt- kärlsjukdomar (inkl. arytmier och plötslig hjärtdöd), stroke, förbättra tillståndet vid flertalet autoimmuna sjukdomar (1, 2, 3), samt potentiellt kunna användas vid behandling av ADHD eller dyslexi (4, 5).(Jag vågar påstå att försök med omega 3-fettsyror gjorts inom nästintill alla forskningsområden som berör kost, hälsa och sjukdom.) I Läkartidningen har omega 3- och omega 6 nyligen berörts.

Omega 6 inflammatoriska
Omega 6, däremot, hör vi inte alls så mycket om. Märkligt egentligen eftersom våra vanligaste hushållsoljor innehåller betydligt mer omega 6 än omega 3.

Både omega 6- och 3-fettsyror från maten vi äter kan byggas in i våra cellväggar och gör dessa mer lättflytande och smidiga (1). Men utöver en ren strukturell funktion är dessa ämnen också byggstenar för signalmolekyler, både inuti och utanför cellen.
Både omega 6 och 3-fettsyror i våra cellväggar kan nämligen, med hjälp av en rad enzymer, omvandlas till så kallade eikosanoider, ett samlingsnamn för en grupp ämnen som är involverade i inflammationssignalering.

Eikosanoider som bildats ur omega 3-fettsyror är dock betydligt mindre potenta än de som bildats ur omega 6-festtsyror. Därför har omega 6-fettsyror kommit att betraktas som inflammatoriska och omega 3-fettsyror som anti-inflammatoriska (7). Detta är också en av anledningarna till att omega 3 används vid behandling av autoimmuna sjukdomar som till exempel psoriasis eller reumatoid artrit (8).

Kosten påverkar inflammationsgraden i kroppen
Eftersom omega 3- och 6-fettsyrorna tävlar om samma enzymer för omvandling till eikosanoider finns det alltså anledning att tro att vi, genom fördelningen mellan dessa fettsyror i vår kost, kan påverka inflammationsgraden i kroppen.

Linfröolja inte lika effektivt som "fiskfett"
Många människor använder linfröolja som ett substitut för fiskkonsumtion eller tillskott av fiskolja eller krillolja. Linfröoljan innehåller mer än 50 procent omega 3 (6). Omega 3 från vegetabiliska källor består dock främst av alfa-linolensyra (ALA) och inte de nyttiga EPA och DHA från fisk. Spelar detta någon roll?

Ja och nej. Människor kan inte göra egna fettsyror av typen omega 3 eller omega 6 i kroppen (och inte heller konvertera mellan omega 6 och omega 3 som växterna kan) (1).
(Faktum är att inte heller fiskar kan det – den EPA och DHA vi får i oss när vi äter fisk kommer ursprungligen ifrån alger.)

Däremot så kan vi förlänga omega 3-fettsyran ALA till EPA, och sedan EPA till DHA. Detta sker dock i tämligen liten utsträckning; max 5 procent av det ALA du äter beräknas omvandlas till EPA (och än mindre för DHA som först måste omvandlas till EPA)(1). Detta har inneburit att linfröolja mycket riktigt kommit att ifrågasättas som ersättning för fiskkonsumtion eller tillskott av fiskolja. Men det är inte hela historien om omega-3.

Vilken kvot bäst?
En lämplig kvot mellan omega 6- och 3-fettsyror i kosten har länge diskuterats men det har varit svårt att nå någon konsensus i frågan. Föreslagna kvoter omega 6:3 har varit i storleksordningen 4-10:1 (9), även om positiva effekter på coloncancer, bröstcancer och reumatoid artrit rapporteras ha blivit synliga vid en kvot närmare ner mot 2:1 (10).

Människan uppskattas att under största delen av sin utveckling legat närmare 1:1 men idag räknar man med att vi i västvärlden ligger någonstans 15-17:1 10), även om vi i Sverige generellt verkar ligga bättre till, faktiskt ner emot 5:1 enligt undersökningen Riksmaten 1997-98 (12).
Livsmedelsverket menar att kvoten egentligen inte är intressant och hänvisar till slutsatser från en workshop anordnad av det brittiska livsmedelsverket Food Standards Agency (FSA). Man förklarar svårigheten med att jämföra olika studieupplägg där man dessutom ofta tittat på olika omega 3-fettsyror och menar att intresset istället ligger i att studera de absoluta intagen av de respektive omega-familjerna (11). Någon mer vetenskaplig grund till detta beslut redovisas dessvärre inte.

Oavsett relevansen i att mäta kvoten omega 6:3 kan det knappast råda någon tvivel om att de flesta av oss idag får i oss betydligt mer omega 6 än omega 3, och uppskattningar talar för att det inte alltid varit så under större delen av människans utveckling. För den som lider av inflammatoriska sjukdomar eller äter för lite fisk (eller fiskolja) kan detta var något att fundera över.

Praktiska tips och korta fakta om oljor

Gå nu inte och stek i linfröolja; den höga halten fleromättade omega 3-fettsyror gör den mycket värmekänslig och bör därför förvaras och brukas kall.
Rapsolja innehåller ungefär 10 procent omega 3 och 20 procent omega 6, dvs har kvoten 2:1
Olivolja har kvot på ca 15:1 men också lägre totalhalt fleromättat fett till förmån för enkelomättat fett (har även något mer mättat fett) varför den anses mer värmetålig än rapsolja.

Solrosolja innehåller 64 procent fleromättat fett varav endast en halv procent utgörs av ALA. Inte att rekommendera, framför allt inte till matlagning.

Referenser
1. Shils M, Olson J, Shike M, Ross AC: Modern Nutrition in Health and Disease, 10th ed.<!–[if !supportAnnotations]–> LippincottWilliams & Wilkins, Baltimore, 2005, pp 92-122.
2. Wang et al. n_3 Fatty acids from fish or fish-oil supplements, but not alpha-linolenic acid, benefit cardiovascular disease outcomes in primary- and secondary-prevention studies: a systematic review. Am J Clin Nutr 2006;84:5–17
4. Johnsson et al. Omega-3/Omega-6 Fatty Acids for Attention Deficit Hyperactivity Disorder: A Randomized Placebo-Controlled Trial in Children and Adolescents.J Atten Disord 2008 Apr 30
5. Lindmark L, Clough P. A 5-month open study with long-chain polyunsaturated fatty acids in dyslexia. J Med Food. 2007 Dec;10(4):662-6.
7. Dubnov et al. Omega-6 Fatty Acids and Coronary Artery Disease: The Pros and Cons. Current Atherosclerosis Reports 2004, 6:441–446
8. Trevor A. Mori, Lawrence J Beilin. Omega-3 Fatty Acids and Inflammation. Current Atherosclerosis Reports 2004, 6:461–467.
9. Canada Health and Welfare, Health Protection Branch, Bureau of Nutritional Sciences. 1990 Nutrition Recommendations. Ottawa: Canada Health and Welfare 1990.
10. Simopoulos. The importance of the omega-6/omega-3 fatty acid ratio in cardiovascular disease and other chronic diseases. Exp Biol Med (Maywood) 2008 Jun;233(6):674-88. Epub 2008 Apr 11

Kategori: Artiklar från Anki Sundin/Ngruppen | Inga kommentarer »